Godmorgon.
Mamma Denise är helt död. Tro mig. Kevin vaknade runt halv tio inatt och fick världens utbrott. Han blir verkligen helt okontaktbar. Han sprang från mig vid datorn, trots att jag höll fast honom för att försöka få honom att lugna ner sig till vardagsrumsdörren och skrek.

Hade det varit första gången han fått sånt utbrott så hade nog jag också börjat gråta lika hårt som Kevin gör. Men nu har jag varit med om det ett flertal gånger och vet att det går över. Max en halvtimme per utbrott, inte mer. Däremot har jag aldrig varit med om att han vaknat två gånger under en natt och skrikigt lika panikartat, vilket han gjorde inatt. Självklart blir man orolig. Jag menar, vem skulle inte bli orolig när ens barn är okontaktbar?
Han gjorde samma procedur runt tolv inatt. Och kvart över tre. Jag tvivlar på att det kan vara en återkommande dröm, eller?

I morse när Kevin var kontaktbar igen så frågade jag;
"Kevin, vad var det som hände inatt?"
"Vad hände?" frågade han.
"Ja, du skrek och grät i nästan en timme."
"Åh, jag vet inte. Jag drömde om rymden. Det var stort."
"Men...? Var det en mardröm?"
"Mmm, jätteläskig!"

Så det kan vara svaret på hans problem - eller så sitter problemet djupare.
I don't know.