Jag dör av ensamhet.
Kevin har varit borta i femton minuter och blotta tanken på att han ska vara borta hela natten från mig är jättejobbig. Jag vet att jag är larvig. Men den som inte har ett barn själv förstår inte vilken typ av ångest det ger att inte alltid kunna finnas till hands. Samtidigt så känner jag att det är dags att släppa en gnutta ansvar en kort stund och göra någonting för enbart mig själv. Som att bada i lugn och ro. Hälla upp och tömma ur vattnet när det blivit kallt och börja om igen. Eller som att lyssna på min musik så högt jag vill, så länge jag vill, tills jag kroknar av att ingen ber mig sänka volymen - eller höja den för att hans favoritlåt kommer på Spotify.

Idag är Kevin bara hos sin gudmor och hennes pappa. Jag vet att han har det jättebra och att jag kan komma och hämta honom klockan 10 i morgon bitti. Och jag är inte orolig över att han har det bra alls. Men jag har en så stor separationsångest som knackar på ryggen så fort jag ser honom lämna lägenheten med ryggsäcken tryggt upphängd på ryggen. (Ryggsäken betyder att man får sova borta för Kevin, och kanske ger honom mer trygghet och lugn. För varje gång han ska sova borta så tvingar han på sig den där ryggsäcken trots att han knappt har någonting i den).

Han åker snart till sin pappa också. Jag försöker att inte påminna mig själv om det. En månad utan min prins kommer vara en tuff påfrestning. Jag funderar på om det är möjligt både psykiskt och fysiskt att jobba dag och natt hela sommaren. Mest för att hela tiden vara sysslosatt och ha någonting att göra. Jag vill göra allt i sommar, samtidigt så känns det inte som jag kommer ha orken att göra någonting.

Jag förstår inte ens varför jag skriver det här inlägget. Jag får ångest bara av att knappa på tangentbordet. Mindre lyckat då med andra ord. Så nej, nu ska jag in i badrummet och somna i badkaret i några timmar innan jag piggnar till... förhoppningsvis!

Kevin, Louise.
Jag älskar er.