Varför är månen ett ständigt återkommande mätningsredskap för ett barn? När jag frågar Kevin om han ska äta mycket mat till middag så säger han "Ja, jätte!" Han breder ut sina armar för att visa sin entusiasm och uttrycker med glädje orden "Till månen!"

När vi åkt någonstans långt och jag suckar och säger, jadu Kevin, nu har vi åkt en bra bit idag. Samma sak där så uttrycker han "Ja, vi har nästan åkt till månen!" Enda skillnaden är ju att vi åker vågrätt och inte lodrätt rakt upp i luften (tack och lov).

Kevin brukar pussa på mig när han känner sig kelsjuk, vilket till eran förvåning inte händer allt för ofta (dom stunder det händer på tar man vara på måste jag erkänna.) När han väl väljer att ge mig pussar så säger han också dom fina orden "Mamma, jag älskar dig", varav jag svarar "Jag älskar dig också" ...hjärtat...sötnos...älskling, vilket ord som nu faller mig in. Och därefter utbrister han orden "Men jag älskar dig till månen!" Det är svårt att inte hålla sig för skratt som mamma, men man vet att han menar väl, månen har ju ändå en stor plats i hans liv just nu, månen är liksom centrum av allt stort - den plats som han känner till som ligger jätte långt bort.

Månen är livet, bättre än meter, centimeter och all kärlek i världen.