Jag måste bara få börja morgonen med att gnälla!
Dagen började med att Kevin till en början vägrade vakna. När han väl öppnade ögonen i ett kolsvart rum och ljuset sakta fick komma igång på våran "wake up - light" så vägrade han äta frukost. Eller han åt, drygt två skedar av sin fil, sen fick det minsann räcka. Jag förklarade att han inte skulle orka leka med barnen utan frukost - men han valde som sagt att avstå. När vi kommer ut till busshållsplatsen så ber han om en frukt , varav jag hade frågat honom innan vi gick ut om han ville ha med sig en på bussen men han valde då att avstå. Men nu skulle han minsann ha. Jag sa att han fick spara sin frukt tills vi kom hem igen.

När vi sitter på bussen så blir Kevin jätte trött så han slumrar till i mitt knä och jag väcker honom till liv så gott det går alla gånger jag upptäckt att han somnat. Busschaffören kör som en galning och galer åt bilarna som hon tvingas köra zickzack mellan för att vissa valt att stå felparkerade så tidigt på morgonen. Kevin i sin tur börjar må illa av hennes körning. Två minuter innan vi ska av så börjar han skrika av att det gör ont i magen och jag tvingar honom att andas lugnt så att han inte kräks på bussen. Jag klandrar honom inte för att han mådde illa, då jag fortfarande känner mig smått sjösjuk (eller buss-sjuk?) från damens körning.

Vi går sakta in på dagis och jag ber honom att ta djupa andetag, när vi kommer fram så är jag glad att han mår bättre. Han springer in på dagis och glömmer bort att han hade ont och mådde illa. Jag förvarnar personalen och går mot bussen.

Äntligen hemma.