Klockan är fem. FEM! Jag har sovit bara några timmar som uträknat med tanke på att jag blir så nervös över att ha frukosten alldeles ensam. Tankarna far i huvudet; "tänk om jag försover mig och kommer sent" "tänk om jag stänger av larmet i sömnen" "tänk om jag..." .

Ja ni fattar själva. Mitt värsta scenario är att komma sent till någonting. Om jag så måste springa för att hinna så gör jag det! Jag är sjukligt rädd för att komma sent, fast det värsta som kan hända är att man får en tillsägelse, eller behöver ringa platsen och meddela sin försening.

Hur som helst, jag är vaken (hör och häpna), påklädd och sminkad. (Ni tror inte att min klocka ringde halv fyra va?)
Nu saknas bara att Kevin ska bli färdig att gå, men jag låter honom sova så länge det går, med tanke på att hans dag på dagis blir lika lång som min dag på jobbet.

Nu ska jag bara packa ned mina arbetsbyxor (skorna lämnade jag kvar på jobbet), packa ner en risifrutti och sked så att Kevin får i sig lite energi på bussen (i värsta fall tar jag och äter upp den), leta upp en tofs och sen ska jag torka bort tårarna som ofrivilligt rinner när jag suger i mig av luften i mitt rum.

Förvänta er ingen uppdatering i eftermiddag,
chansen är ganska stor att jag är så gott som död. 

  

Jag är vaken. Jag är vaken. Jag är... jahg ZzzzzzZzzzzz.