Mysig start på dagen man har haft...

Det började med att jag vaknade så jävla trött i morse. Jag trodde inte att jag skulle orka ta mig till dagis, men jag satte mig på bussen i vilket fall som helst. När vi närmade oss bara tvåhundra meter från dagiset så kände jag mig jätte snurrig och trött. En dagiskompis till Kevin och hans mamma hade också hoppat på bussen och kommenterade våra trötta blickar och mitt bleka ansikte. Jag lyckades kliva av bussen och gick in på dagis. Tog av Kevin sina kläder och han försvann in i lekrummet ganska snabbt. Jag satte mig ner på huk för att hänga upp hans jacka på hans hängare och kände hur mitt blodtryck sjönk. Snabbt som attan tog jag mig ut i friska luften i hopp om syre.

Jag vet inte ens om dagispersonalen reagerade på att jag kom och gick lika fort - men jag kom iväg och gick ner mot grinden. Jag kände illamåendet i halsen och vilken sekund skulle det enda jag fått i mig i morse komma upp. Jag fick kväljningar men ingenting kom. Jag rörde mina ben snabbare mot mina föräldrar och strax utanför dagisområdet tappade jag balansen och kontrollen över mig själv. Jag träffade på en pappa till en av barnen på dagis och han frågade hur jag mådde. Min färg hade försvunnit helt från mitt ansikte och jag såg mer ut som ett lik än som en levande människa.

Jag satte mig ner på asfalten, precis utanför dagiset och förmådde mig inte att resa mig upp. Pappan till en kille på dagiset frågade om jag ville bli körd någonstans. Jag tackade artigt nej med tanke på att jag  inte hade lust att måla om insidan på hans rellativt nya bil. Istället tog jag dom sista krafterna jag hade och kom upp till min pappa.

Tio minuter på soffan räkte för att jag hade samlat tillräckligt med energi för att springa ner till bussen och ta nästa buss hem. Jag somnade och sov i två timmar. Sen vaknade jag med världens yrsel och kräktes upp allt annat än mat och vätska. Nu var det akuten som gällde, så jag satte på mig kläderna och ringde till Louise som fick möta upp mig på stan. Även hon kommenterade min vackra snövita färg i ansiktet och kunde inte förstå hur jag kunnat bli så dålig över en natt.

Väl uppe på akuten blev jag mottagen direkt. Ingen väntetid för mig inte. Jag fick ta stick i fingret, massa blodtryckstester och fick lyssna på hjärtat ett flertal gånger. Järnbrist var det ingen fråga om, och inte heller svininfluensan. Ingenting tycktes det vara - förutom att jag hade grymt lågt blodtryck 80/50 sa han att jag hade och han tvingade mig svepa två glas vatten och vila en kort stund innan vi skulle fortsätta att testa mig.

När läkaren väl tog hand om mig, tjugo minuter efter min ankomst så var jag nästan helt återställd. Jag hade mycket bättre blodtryck och blev tillsagd att ta den bästa medicinen vilket var vila, dricka och mat!

Sagt och gjort! Jag har ätit både en skagensmörgås och två kexchoklad, drukit festis och är inte annat än nöjd just nu. Godare medicinering kan man ju inte få!

Nu mår jag så bra som om jag inte ens varit sjuk. Mysko kropp man har egentligen.



MINST SÅ HÄR BLEK VAR JAG IDAG.
(för er som undrar!)